ADOLF HITLER 1889-1945

Endast två personer i europeisk historia kan mäta sig med Adolf Hitler när det gäller politisk karriär: Napoleon och Stalin. Likheterna är flera. Ingen av dem föddes i det land de med tiden kom att bli härskare över - Napoleon växte upp på Korsika, Stalin i Georgien och Hitler i Österrike. Alla tre kom från tämligen enkla förhållanden. Och de orsakade ofantligt mänskligt lidande. Men när det gäller förödelse når varken korsikanen eller den röde tsaren upp till Hitlers nivå. Ingen av dem lämnade ett sådant berg av ruiner efter sig som Adolf Hitler.

 

En diktators barndom

Privatpersonen Adolf Hitler var väl medveten om att hans dunkla förflutna stod i skarp kontrast till den aura av ordning, pålitlighet och handlingskraft som omgav Führern Adolf Hitler. I hans egen bok Mein Kampf (utgiven 1925-27) är de självbiografiska avsnitten avsiktligt vaga och missledande. Senare blev hans bakgrund en källa till oro: "De där människorna får inte veta vem jag är", deklarerade en bekymrad Hitler 1930. "De får inte veta varifrån jag kommer och från vilken familj jag härstammar."

Genom källkritiska studier av urkunder, memoarer och intervjuer går det emellertid att rekonstruera stora delar av Hitlers liv innan det blev en del av offentligheten.

Han föddes halvsju på söndagskvällen den 20 april 1889 i den lilla österrikiska staden Braunau vid floden Inn. I dopattesten registrerades gossen som Adolfus Hitler.

Föräldrarna kom från skogsdistriktet mellan floden Donau och det tjeckiska Böhmen, en perifer och underutvecklad provins i dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Den 29-åriga modern Klara beskrivs som tystlåten, underdånig och omtänksam. Hennes 23 år äldre make, Alois Hitler, var utåt sett en duktig och respekterad tulltjänsteman. Hans turbulenta privatliv tyder emellertid på en orolig själ.

Äktenskapet med Klara var Alois tredje. Första hustrun Anna, som var fjorton år äldre än sin man, lämnade Alois sedan hon upptäckt att han var otrogen. Andra makan Fanni insjuknade i tuberkulos vid 23 års ålder (Adolf hade två halvsyskon från den alliansen, Alois och Angela). Medan hustrun kämpade mot sjukdomen gjorde Alois den 23 år yngre kökspigan Klara Pölzl gravid. De gifte sig kort efter Fannis död, men eftersom de var sysslingar var de först tvungna att få kyrkans godkännande. Adolf var det fjärde barnet i detta äktenskap, de tre tidigare hade dock avlidit innan de fyllt tre år. Senare kom Adolf att få två yngre syskon, men systern Paula var den enda som nådde vuxen ålder.

Familjen stannade inte länge i Brau-nau. Alois Hitlers rastlöshet fick honom att ofta byta tjänst. Först sedan han låtit pensionera sig i förtid 1895 var det slut på kringflackandet. Han köpte sig då ett hus i byn Leonding strax utanför Linz.

Adolfs relation till den 52 år äldre fadern Alois var ansträngd. I Mein Kampf påstår Hitler att det främst berodde på att han öppet motsatte sig faderns planer på en karriär inom staten: "Varken övertalning eller allvarliga föreställningar förmådde rubba detta motstånd. Jag ville inte bli statstjänsteman, nej, tusen gånger nej!" Då pojken förklarade att han istället tänkte bli artist slog fadern bakut: "Konstnär, nej, aldrig så länge jag lever!"

Frågan är dock om inte Hitler överdrev faderns engagemang i hans framtida yrkesval i syfte att förklara sin misslyckade skolgång. Han ville av allt att döma att motgångarna skulle tolkas som en medveten strategi för att slippa gå i faderns fotspår.

Belagt är att Alois var pedantisk, strikt och saknade humor. Han hade lätt för att brusa upp, och agade regelbundet Adolf då han varit olydig. Fritiden tillbringade fadern hellre på Bierstuben eller med sin biodling än tillsammans med familjen.

Sonens senare redogörelser för pappans alkoholism bör dock inte tas för sanning. Det finns inga vittnesmål som styrker att pappa Hitler drack omåttligt. Likaså är familjens förmenta fattigdom en myt; lönen som statstjänsteman garanterade familjen en relativt behaglig medelklasstillvaro. Adolf Hitlers berättelser om de torftiga uppväxtåren ska snarare betraktas som ett försök att bygga upp bilden av hur han, trots den påvra bakgrunden, lyckades nå framgång tack vare sitt geni.

Det var modern Klara som höll ihop familjen. Hon beskyddade sonen från den auktoritäre fadern, och hennes känslomässiga band med Adolf växte sig mycket starka. Han hade alltid, ända till slutet i bunkern i Berlin, ett inramat fotografi av sin mor till hands. Den engelske historieprofessorn och Hitlerexperten Ian Kershaw kommer nog nära sanningen då han skriver att "hans mor faktiskt mycket väl kan ha varit den enda människa som han någonsin älskade".

Som liten tyckte Adolf om att leka indianer och cowboys med sina jämnåriga, och det finns inget som tyder på att han skulle ha varit en sam eller mobbad, snarare fram stod han som en ledarfigur bland kamraterna. Redan som mycket ung ville han bestämma. Skolgången blev dock en bister erfarenhet. Det började visserligen bra - gossen var uppenbart begåvad och hade lätt för att lära. Men när han som elvaåring flyttade över till realskolan i Linz var han inte längre klassens ljus utan bara en medelmåtta från landsbygden. Kraven ökade och betygen sjönk. Adolf avskydde regelbundet arbete påtvingades honom av andra. Han gick hellre och dagdrömde än satt hemma och studerade. Första året blev han underkänd i matematik och natural historia och fick gå om klassen. Inte ens i historia, som var hans favoritämne, nådde han upp till mycket mer än godkänt under skolåren i Linz. För att om möjligt förbättra de skrala omdömena såg modern till att han bytte läroanstalt 1904. I realskolan i Steyr, fyra mil från Linz, ägnade han sig dock mer åt att skjuta råttor från sitt fönster i inackorderingsrummet än att läsa läxor. Betygen blev så erbarmliga att Hitler söp sig full och använde dokumentet som toalettpapper.

Fylld av hat mot undervisningssystemet lämnade han skolan för gott vid sexton års ålder. Vid det laget hade den tunne och bleke ynglingen börjat odla bohemlook: han bar svart rock, svart hatt och svart käpp. Samt tunn mustasch. Fadern var då död sedan två år tillbaka. Denne hade emellertid efterlämnat en rejäl pension som gjorde det möjligt för familjen att leva på samma nivå som tidigare. Han bodde i en tvårummare i Linz tillsammans med sin mor och sin lillasyster. Befriad från skolans tvång och faderns stränga uppsikt och understödd av modern kunde han nu syssla med det han tyckte bäst om: att fantisera om sin grandiosa framtid som världsberömd konstnär. Något vanligt arbete, ett "brödyrke" som han nedlåtande kallade det, var han inte intresserad av. Istället tecknade han, målade akvareller och läste kopiöst. "Han hade alltid en bok med sig vart han än gick", erinrade sig senare hans enda vän under de här åren, August Kubizek. Ensam eller till sammans med Kubizek besökte han museer och gick på opera. Richard Wagner var favorit kompositören redan då.

De båda unga herrarna var mycket olika till sin läggning. Kubizek var foglig och tillbakadragen, Hitler excentrisk och brann för sina intressen. "Gustl", som Adolf kallade sin vän, lyssnade och Adolf talade. Och talade. Redan som tonåring hade han för vana att hålla ändlösa monologer, vid den tiden handlade det dock mera om musik, konst och arkitektur än politik. I oktober 1907 sökte han in på Konstakademien i Wien. Han hade besökt den spännande metropolen året innan och blivit betagen i arkitekturen, museerna och operan. Antagningsproven såg Hitler som en ren formalitet, han betraktade sig redan fullärd. Besvikelsen blev följaktligen enorm då han inte accepterades. Han berättade inte om misslyckandet för någon och vågade inte ens åka hem till Linz förrän han fått veta att hans mor Klara avlidit i bröstcancer strax före jul 1907.

 Hitler blev inte antagen vid Konstakademien i Wien. Han försörjde sig tidvis genom att måla vykort och akvareller. Ovan ett av hans alster.

Fler bilder ----> The Unknown Artist

 

Moderns död var den andra svåra motgången på kort tid för Adolf. Han tog hennes frånfälle extremt hårt. Familjens judiske läkare doktor Bloch sade att han hade "aldrig sett en ung människa så nedbruten av sorg och smärta". Ensam och förkrossad återvände Adolf Hitler till Wien. Fattig var den arbetslöse unge mannen emellertid inte. Pensionen efter fadern, arvet efter modern och därtill ett gene röst lån från mostern Johanna Pölzl, borgade för att han kunde fortsätta sitt drönarliv i Wien. Hans sammanlagda månadsinkomst låg på ungefär samma nivå som en notaries. Snart slöt vännen Kubizek till i Wien för att studera på mu sikkonservatoriet. Hitler däremot sov till långt fram på dagen, hängav sig åt drömmerier och storslagna planer på biblioteket eller något museum på eftermiddagen, för att sedan på kvällen gå på operan med Kubizek. Eftersom han inte bedrivit någon systematisk träning för att förbättra sina talanger på det konstnärliga området sedan det första inträdesprovet - en lysande begåvning som han var inte i behov av övning, ansåg han - misslyckades han föga överraskande även vid andra försöket att bli antagen vid akademien. För den nittonårige Hitler kom emellertid den nya bakslaget som ytterligare ett bevis på att han var ett missförstått geni. Men han skämdes också. Utan ett ord till avsked försvann han ur Kubizeks liv. Han slutade likaså att höra av sig till sin halvsyster Angela.

Denna fas av hans levnad, den ensamma bohemperioden fram till första världskrigets utbrott 1914, är till stora delar höljd i dunkel. Vad vi vet är att han förde ett kringflackande liv; att han flyttade från det ena härbärget till det andra, utan synbart mål i sitt liv. När arvet från föräldrarna var förbrukat återstod endast pensionen. För att försörja sig målade han vykort och akvareller med motiv från Wien samt reklamaffischer för exempelvis deodorantpuder.

 

Själv beskrev Hitler Wienperioden som "den sorgligaste tiden i mitt liv". Men han hävdade också att "det är denna tid jag har att tacka för att jag hårdnade och att jag har kunnat förbli hård".

Det var åren i Wien som på allvar formade hans tankesystem. Här grundlades hans nationalism, antimarxism, socialdarwinism, rasism och inte minst hans antisemitism. I den snabbt växande storstaden fanns 175 000 judar, och i den nedgångna stadsdelen Brigittenau, där Hitler bodde de tre sista åren, var nästan var femte invånare jude.

Inspirerad av bland andra den aggressive politikern Georg Ritter von Schönerer och dennes radikala tyska nationalism och judehat byggde Hitler upp sin förvridna världsbild. Från Schönerer lånade han senare även hälsningsfrasen "Heil" och titeln "Führer".

Ledaren för det kristliga sociala partiet, tillika borgmästare i Wien, Karl Lueger, samt orientalisten Paul de Lagardes var andra som hade betydelse för Hitlers politiska utveckling. Lagardes idéer om behovet av en stark man för att kunna ena det tyska folket samt en förflyttning av alla judar från Österrike och Polen påverkade Hitler starkt. Färska efterforskningar i Hitlers privata bibliotek - som hittades av amerikanska trupper i en saltgruva nära Berchtesgaden våren 1945 och numera finns i Library of Congress i Washington D C - visar exempelvis att han noga läst och strukit under i Lagardes bok Deutsche Schriften (1878).

Med understöd från tänkare som dessa fick Hitler en förklaring till inte bara sin egen miserabla situation utan även allt annat som han ansåg vara fel i världen. Allt var judarnas fel, menade han. De var "mänsklighetens eviga pormaskar". Vittnesbörd från den här tiden talar om Hitler som en grubblande, blek och mager person med håret hängande ned i ögonen.

För att slippa mönstringen till den österrikiska armén - något som han senare gjorde sitt bästa för att mörklägga - lämnade han Wien i maj 1913 och begav sig till München. Trots de senaste årens bittra motgångar hade den tjugofyraårige mannen av allt att döma ändå fortfarande högtflygande planer på en bana som konstnär. Någon politisk karriär hade han däremot inte i åtanke då han bosatte sig i den bayerska metropolen, vid den här tiden benämnd som "musernas stad".

Även i München förblev dock Hitler en främling: en vykortsmålande ung man utan socialt kontaktnät, utan vänner, utan stadigt arbete, fylld av hat och bitterhet mot sin omvärld. Utanförskapet präglade alltjämt hans tillvaro.

Men första världskrigets utbrott i augusti 1914 kom snart att förändra hans liv - och den värld han levde i.

 

Hitlers liv - del 2

Krokig väg till makten

Den hårda Versaillesfreden och 1920-talets ekonomiska kris banade väg för Hitler. Han började nu se sig själv som Tysklands frälsare, den som skulle leda landet ut ur kaos.

Första världskrigets utbrott hälsades med tillfredsställelse över hela Europa. Många tyskar såg kriget som en väg ut ur tristessen, en chans till ära och äventyr. För den asociale Adolf Hitler kom krigsförklaringen den 1 augusti 1914 rentav som en befrielse, en räddning undan tomgången och ensamheten. ”Jag föll på knä och tackade himlen av överfullt hjärta för att den hade skänkt mig lyckan att leva i denna tid”, skriver han i Mein Kampf.
Två dagar senare anmälde han sig som frivillig i tyska armén. Efter tio veckors träning förflyttades han till fronten i oktober 1914. Hans kår, det 16:e bayerska reservinfanteriregementet, deltog bland annat i det blodiga första slaget om Ypres och striderna vid Somme 1916. Hitler tjänstgjorde som ordonnans mellan regementsstaben och fronten.
Och han skötte sig utmärkt. Så tidigt som den 2 december 1914 dekorerades han med järnkorset av andra klassen. Senare, i augusti 1918, fick han järnkorset av första klassen, sannolikt inte för något enstaka hjältedåd utan för lång och trogen tjänst. Märkligt nog avancerade han ändå inte högre än till korpral. Kanske var det hans sociala inkompetens som lade hinder i vägen. Han ”saknade de nödvändiga ledaregenskaperna”, menade hans överordnade. Kamraterna upplevde honom som konstig: en överspänd särling som ofta satt försjunken i tankar. (Han grubblade knappast över futtigheter som pengar och flickvänner utan funderade snarare över livets stora problem och kriget ur fältherrens upphöjda perspektiv.)
Outsidern trivdes i vilket fall som helst mycket bra i armén. Äntligen hade han fått en uppgift i livet, äntligen kände han sig delaktig i något stort. Första världskriget blev hans universitet.
Två gånger under kriget skadades Hitler allvarligt. 1916 sårades han i vänstra låret och i oktober två år senare blev han tillfälligt blind efter en brittisk gasattack.

Nyheten om kapitulationen i november 1918 nådde honom under konvalescensen på ett lasarett i Pommern. Tyskland var krossat och kejsar Vilhelm II abdikerade. Hitler grät bittert och borrade ned huvudet i kudden. Men paradoxalt nog var också den gamla världens sammanbrott en förutsättning för hans framtida karriär.
Efter nederlaget genomsyrades Tyskland av pessimism, bitterhet och uppror. Utskriven från sjukhuset begav sig Hitler besviken tillbaka till München. Här i Bayern, den näst folkrikaste staten efter Preussen, frodades militarismen och högerextremismen.
Hitler var tillbaka på ruta ett. Trettio år gammal stod han återigen utan jobb, bostad och vänner. Räddningen blev armén. Han fick arbete som frivillig i ett läger för krigsfångar. Kort därefter antog han ett erbjudande om att bli politisk agent för riksvärnet.
Den 12 september 1919 begav sig Hitler till en ölhall i München. Syftet var att undersöka en politisk grupp kallad Deutsche Arbeiterpartei. Endast ett fyrtiotal personer var närvarande.
Han lyssnade till talen men protesterade så lidelsefullt och övertygande mot åsikten att Bayern skulle separeras från det övriga Tyskland att han blev erbjuden att bli medlem nr 7 i partiets arbetsutskott. Så inleddes Hitlers politiska bana.

Med sin naturliga fallenhet för att tala inför större samlingar av människor
tog han snabbt initiativet i rörelsen. Den 24 februari 1920 bytte
partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).
Hitler sammanfattade sitt politis­-ka manifest i 25 punkter. Bland dem fanns kravet på ett förenande av alla etniska tyskar, skrotandet av Versaillesfördraget samt konfiskation av judiskt kapital. Ett och halvt år senare hade han genom hot om avgång manövrerat ut konkurrenterna i partiet och gjort sig till ledare med oinskränkta befogenheter.

Genom förvärvandet av tidningen Völkischer Beobachter skaffade sig partiet ett formidabelt propagandainstrument, och den oförsonlige och karismatiske ölhalls­agitatorn fick snart allt fler anhängare. Många av dem var före detta soldater, lockade av Hitlers tal om dolkstöts­legenden, en lögn som ursprungligen lanserats av Paul von Hindenburg och som gick ut på att den tyska armén egentligen aldrig hade besegrats utan förråtts av socialister, liberaler och judar.
Flera av de tidiga sympatisörerna kom med tiden att få höga poster i den nazistiska partiapparaten: här fanns exempelvis den gamle regementskamraten Rudolf Hess, som blev mycket familjär med Hitler och var en av de få som titulerade honom Du istället för det vanliga Sie (i partiet gick Hess under öknamnet ”Fräulein Anna”).
I den innersta kretsen fanns vidare den skicklige piloten Hermann Göring som efter kriget försörjt sig som konstflygare i Sverige. En annan viktig roll spelade den hårdföre kaptenen Ernst Röhm som organiserade partiets privatarmé SA (Sturmabteilung). Att SA-medlemmarna blev kända för sina bruna skjortor berodde för övrigt på en slump: nazistpartiet köpte upp ett stort lager som ursprungligen var ämnade åt den tyska armén i Östafrika.
Den hårda Versaillesfreden och den allvarliga kris som drabbade Tyskland i början av 1920-talet – med hyperinflationen som det mest påtagliga exemplet – banade väg för nazistpartiets framgångar. Det ekonomiska kaoset var Hitlers livsluft. Han var en skamlös opportunist. När han talade till arbetare var han antikapitalist, när han framträdde för industrimän var han antikommunist. Målet, den politiska makten, var viktigare än vägen dit.

Adolf Hitler började nu betrakta sig som den utvalde, Tysklands frälsare. Han föraktade parlamentarismen, och hade för avsikt att sätta punkt för Weimarrepubliken. Mussolinis framgångar i Italien utgjorde en förebild. Slagorden ”Ett folk, ett rike, en ledare” lånades från Il Duce.
Men eftersom nazistpartiet ännu var för litet för att agera på egen hand tvingades Hitler liera sig med and­ra högerextremistiska grupperingar. Inledningsvis var många skeptiska till den österrikiske före detta korpralen. Men efter att ha hört honom tala försvann ofta tvivlet.
Han kunde hålla uppemot tolv anföranden per dag. Framträdandena var skickligt iscensatta. Sedan han gjort en dramatisk entré till tonerna av en pampig marsch ställde han sig vid talarstolen och pysslade förstrött med sina papper.
Det alltid försenade första ordet skulle öka spänningen tills den blev nästan olidlig. Början var trevande, några få mumlade ord, sedan åter en stunds tystnad. Målmedvetet ökade han sedan intensiteten för att i slutet vrålande och gestikulerande uppnå ett slags kollektiv orgasm tillsammans med de hypnotiserade åhörarna. Saliggjord och förlöst leddes han svettig ut ur lokalen av livvakterna till en väntande Mercedes.

Nazistpartiets snabba tillväxt nådde en första kulmen i november 1923. Hitler bestämde sig för att gripa makten med våld. Under ett möte i Bürgerbräukeller i München, arrangerat av de mest inflytelserika bayerska ledarna, intog han talarpodiet under pistolhot och proklamerade att ”den nationella revolutionen” hade börjat.
Men när Führern, tillsammans med den gamle arméstabschefen Erich Ludendorff och drygt tvåtusen SA-män, morgonen efter marscherade mot regeringsbyggnaderna möttes revoltörerna av en gevärsförsedd polisstyrka. Göring sårades allvarligt och Hitlers arm vreds ur led.
Han tog sin tillflykt till mecenaten Ernst Hanfstaengls villa utanför München. När polisen anlände två dagar senare påstås han ha tänkt ta livet av sig:
”Detta är slutet!”, skrek han. ”Låta mig arresteras av de där svinen? Aldrig! Hellre döden!”
Hanfstaengls hustru Helena ska emellertid ha fördröjt Hitlers självmord med 21 år genom att bestämt vrida revolvern ur hans hand.
Den misslyckade kuppen kunde dock mycket väl ha inneburit slutet på karriären. Hitler åtalades för högförräderi men lyckades förvandla rättegången till en lysande propagandaseger. Genom sin retoriska skicklighet kom han själv att framstå som den som verkligen värnade om Tysklands framtid. Han fick en mild dom: fem års fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning.
Den så kallade Ölkällarkuppen gjorde det tydligt att Hitler ännu inte behärskade det politiska spelet till fullo. Men han kom att dra en viktig lärdom av debaclet: partiet skulle inte ta makten medelst direkt våld, utan gå vägen via valurnorna, genom att ”besegra demokratin med dess eget vapen”, som den cyniske Josef Goebbels uttryckte det.
Fängelsevistelsen – som till slut bara blev nio månader – tillbringades under remarkabelt komfortabla förhållanden på den gamla fästningen i Landsberg. Tiden utnyttjade Hitler till att diktera första delen av Mein Kampf, ett hopkok av självbiografiska förvrängningar, bombastisk nationalism och judehat.

Under Hitlers bortovaro upplevde partiet en tillbakagång. Men även efter att ledaren blivit frigiven gick det trögt. Under den allmänna tyska återhämtningen i mitten av 1920-talet kämpade nazisterna i motvind – goda tider är aldrig bra för extremister. Därtill hotades Hitlers auktoritet inifrån av nazistledarna i norr, Gregor Strasser och Josef Goebbels.
Hitler överlistade dock Strasser genom att knyta nära band med Goebbels, som utnämndes till distriktsledare, Gauleiter, i Berlin. Därefter var Hitlers ställning i partiet ohotad. Men hans vanor väckte uppseende bland supportrarna. Han var sockermissbrukare, och flera ögonvittnen berättar om hur han frossade i bakverk så fort tillfälle gavs – chokladkaka med vispgrädde var en favorit. Han kom nästan alltid för sent till möten, brydde sig föga om pengar och var hopplös när det gällde administrativa göromål.
Bostaden på Thierschstrasse 41 i München var mycket enkel, för att inte säga torftig. I det lilla rummet, med linoleummatta på golvet, fanns en säng, ett bord och en bokhylla, inget annat. I hallen stod ett gammalt piano, förmodligen ospelat och ostämt, eftersom Hitler aldrig orkat fullfölja de musikstudier som hans mor bekostat i hans ungdom.

Hur försörjde han sig? Någon lön fick han inte. En del pengar nådde honom via donationer till partiet, en del fick han direkt av välbärgade partifunktionärer, och en del kom från föredrag utanför partiets regi. Hitlers privatekonomi var skakig, och förblev så ända tills Mein Kampf började sälja på allvar i mitten av 1930-talet.
Depressionen som följde i spåren på den svarta torsdagen på Wall Street i New York den 24 oktober 1929 drabbade Tyskland hårt. 1932 stod över sex miljoner tyskar utan arbete. Men kristiderna fungerade som bränsle för Hitler. Den bräckliga Weimarrepubliken tycktes handlingsförlamad och många tyskar såg sig om efter en stark man som kunde bringa reda i röran. Den statslöse demagogens löften om att återge Tyskland dess forna glans fann ett massivt gensvar.
Med stöd av en rad inflytelserika bankirer, industrimän och militärer spelade Hitler sina kort skickligt. Nazisternas slagkraftiga propaganda visade sig ge resultat. I valet 1930 fick de sex miljoner, eller 18 procent, av rösterna. I juli 1932 ökade partiets röstandel till 37 procent. Därmed var nazistpartiet störst i riksdagen.
Vid den här tidpunkten hade den ekonomiska krisen fördjupats och blivit politisk. På gatorna utkämpade kommunister, nazister och poliser regelrätta bataljer.
Dagligen inträffade mordbränder och bombdåd. Ett inbördeskrig tycktes inte långt borta. Tiden började bli mogen för den nu nyblivne tyske medborgaren Adolf Hitler. Hans förhoppningar om ett ännu bättre resultat i valet i november 1932 kom dock på skam. Partiet backade, men var alltjämt störst.

Weimarrepubliken höll på att kollapsa. Den dåvarande rikskanslern, den preussiske aristokraten Franz von Papen – av Hitler karakteriserad som en ”hönshjärna” – och dennes regering var inte mogna att hantera situationen. Och det insåg presidenten Paul von Hindenburg. Att ge makten åt råskinnet Hitler ville han emellertid inte.
Men den politiska krisen förvärrades, ingen koalition lyckades vinna parlamentarisk majoritet. Slutligen, sedan mäktiga industrimän som Bosch, Krupp och Siemens lagt ett gott ord för Hitler och von Papen försäkrat honom att han skulle hålla nazistledaren i schack, såg den 85-årige Hindenburg ingen annan utväg än att ge Hitler en chans.
Klockan tolv den 30 januari 1933 svors Adolf Hitler in som rikskansler. En ny epok i Tysklands historia inleddes. Under sina tolv år vid makten skulle han komma att slå världen med häpnad med sin destruktiva energi.

Faktaruta 1
Fanatisk blick
l I likhet med Napoleon beskrivs ofta Adolf Hitler som tämligen kortväxt. Sanningen är dock att båda var av normallängd. Napoleon mätte 169 centimeter, Hitler 173.
Hitlers vikt varierade naturligtvis över tiden, men normalt vägde han cirka sjuttio kilo. Att väga sig naken kom emellertid inte på fråga, inte ens hos läkare. Denna vägran att visa sig oklädd har ibland tolkats som att det skulle ha varit något fel med hans genitalier. Enligt ett rykte ska han ha saknat en testikel. Något som helst belägg för ett sådant påstående finns dock inte.
Det mest framträdande i hans utseende var de något utstående ögonen. De gjorde ett starkt intryck på alla som mötte honom.
»Hans markerade kindben sköt ut över håliga bleka kinder, och ovanför dem ett par ovanligt ljusa blå ögon. Han såg nästan svältande ut… en sorts fanatisk blick», berättade Friedelind Wagner, barnbarn till den store kompositören och en tidig Hitlerbeundrare.
Håret var mörkbrunt, i det närmaste svart. Hans sekreterare Traudl Junge har berättat om kamningsproceduren: »Han böjde sig framåt och kammade ner håret framför ögonen precis som en kvinna gör, sedan gjorde han en bena och kammade försiktigt tillbaka den vänstra delen så att den trillade fram i pannan när han gjorde en knyck med huvudet – och detta skedde hela tiden medan han höll tal.»
Till skillnad från det mesta i Hitlers gestalt och gärning har hans karakteristiska tandborstmustasch ofta varit en källa till munterhet. Även samtida anhängare fann den märklig.
Välgöraren Ernst Hanfstaengl, som tyckte att mustaschen såg ut som om han inte hade torkat näsan ordentligt, föreslog att han skulle låta den växa ut åt sidorna, med den diplomatiska motiveringen att korta mustascher var omoderna. Hitler replikerade:
»Om de inte är populära nu, så blir de det senare – för att jag bär sådana.»
Hans förutsägelse har ännu  inte slagit in.

 

Hitlers liv - del 3

Propaganda och terror

I högt tempo och med stor beslutsamhet genomdrev Adolf Hitler sina diktatorsplaner. Hans verktyg var våld och list. Snart var Tyskland en enpartistat som rustade för angreppskrig.

Utnämningen av Adolf Hitler till rikskansler den 30 januari 1933 utlöste karnevalsstämning bland nazisterna i Berlin. Efter mörkrets inbrott tågade 25000 SA-män genom Brandenburger Tor sjungande ”Deutschland, Deutschland Über Alles” och ”Horst Wessel-sången”. Marschen slutade vid riks­kansliet där deras ledare hälsade dem från balkongen med lyft arm.
Hitler blev kvar i rikskansliet långt efter att fackeltåget upplösts. Han ville absolut inte åka hem till hotellet. Han var djupt rörd och ville njuta av stunden. Vid 43 års ålder hade hans dröm gått i uppfyllelse. Han hade lyckats med det omöjliga. För den inre kretsen förklarade han att nu inleddes ”världshistoriens största germanska rasrevolution”. Först framåt morgonen lämnade han sitt kansli.
Ännu låg dock inte hela makten i hans händer. Men omständigheterna var till hans fördel – och han förstod som så ofta att skickligt utnyttja dem.
Kvällen den 27 februari 1933 sattes riksdagshuset i Berlin i brand. Byggnaden klarade sig men plenisalen totalförstördes. Iförd trenchcoat och vidbrättad svart hatt anlände Hitler till platsen vid halvelvatiden. ”Detta är ett tecken från Gud!” utbrast han.

Blixtsnabbt tog Hitler riksdagshusbranden som ursäkt för att genomföra sina diktatorsplaner. Flammande röd i ansiktet vrålade han: ”Nu finns det inget förbarmande, den som ställer sig i vår väg slår vi ned […] De kommunistiska riksdagsmännen måste hängas redan inatt!”
Den nazistiska dagstidningen Völkischer Beobachter kun­gjorde genast att den anlagda branden var starten på en bloddrypande kommunistisk revolution. Polisen fann även en gärningsman. En förvirrad 24-årig holländsk ”kommunist” – egentligen anarkist – vid namn Marinus van der Lubbe, påträffades svettig och halvnaken i byggnaden. Han greps, dömdes och avrättades.
Kommunisterna kontrade med att kasta skulden på nazisterna själva. Och deras version stod länge obestridd i historieböckerna: sett i ljuset av vad som sedan skedde tycktes det vara självklart att Hitler beordrat sina män att sätta eld på byggnaden.
Inte förrän 1962, då forskaren Fritz Tobias presenterade sin noggranna undersökning av riksdagshusbranden, ifrågasattes tesen om nazisternas skuld på allvar. Numera är det allmänt accepterat att det faktiskt var van der Lubbe som ensam låg bakom dådet.
Branden gav i vilket fall som helst Hitler skäl att göra slut på folkväldet. Dagen efter utfärdade han ett dekret som upphävde de rättigheter som fanns inskrivna i Weimarförfattningen. Den vid det här laget av ålder svårt märkte president Hindenburg skrev under demokratins dödsdom.

En skoningslös terror inleddes mot alla som inte passade i Hitlers utopiska vision om Tyskland: kommunister, judar, zigenare, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, homosexuella, Jehovas vittnen, hemlösa med flera icke önskvärda.
Dessutom startades ”en genomgripande moralisk rensning av sam­hällskroppen”.
Den 10 maj 1933 brände tusentals nazistiska studenter i universitetsstäderna böcker av Einstein, Hemingway, Remarque och andra författare som ”besudlat det tyska språket”. Inom kort var det tyska kulturlivet likriktat och utarmat.
Ett halvår efter utnämningen till rikskansler hade Hitler krossat det organiserade politiska motståndet och förvandlat Tyskland till en enpartistat. Ytterligare ett halvår senare hade delstaterna mist sin självbestämmanderätt, och styret centraliserats. Nu återstod hotet inifrån den nazistiska rörelsen.

Hitler ville efter maktövertagandet framstå som mer respektabel i det borgerliga Tysklands ögon och hade inte längre plats för den hårdföre men naive Ernst Röhm och hans oborstade anhängare inom SA, som vid den här tidpunkten räknade över fyra miljoner man.
Särskilt oroades Hitler av Röhms orealistiska planer på en egen armé och en ”andra revolution”. Med sin förkärlek för radikal – och blodig – problemlösning gick Führern till verket. Klockan halv sju på morgon den 30 juni 1934 stormade Hitler, i svart läderrock och med piska i hand, tätt följd av två pistolbeväpnade poliser, in i Röhms hotellrum i kurorten Bad Wiesse i Bayern och röt: ”Röhm, du är arresterad!”
”Heil, mein Führer!” replikerade den sömndruckne SA-ledaren.
Röhm fördes till Stadelheimfängelset i München där han sköts efter att ha blivit erbjuden att begå självmord med pistol men avböjt. Totalt dödades cirka 200 ledande SA-medlemmar och andra Hitlerkritiska element inom rörelsen under ”de långa knivarnas natt”.
Nu avväpnades SA och förlorade därigenom sin betydelse. I sina iögonfallande svarta uniformer och under den bestialiske och effektive organisatören Heinrich Himmlers ledning växte istället SS (Schutzstaffel) fram som den viktigaste nazistiska organisationen.
När Hindenburg kort därefter avled passade Hitler på att slå ihop kanslerposten med presidentämbetet. Hädanefter var han kort och gott der Führer i folkmun. Nu behövdes inte längre några val. Enligt propagandan var Hitlers vilja folkets vilja, eftersom han var folket inkarnerad. I samma veva svor samtliga officerare och meniga soldater en personlig trohetsed till ledaren. Det var en symbolisk handling som kom att få stor betydelse under det kommande kriget.

Från och med sommaren 1934 var Adolf Hitler diktator med absolut auktoritet, i alla fall utåt sett. Hur långt hans makt egentligen sträckte sig är ett klassiskt tviste­ämne inom histo­rieforskningen. De senaste decennierna har flera historiker betonat den informella och mycket komplicerade maktstrukturen inom det tredje riket.
Den strikt hierarkiska organisationen var en fasad. Bakom kulisserna konkurrerade olika avdelningar om Führerns gunst. Maktöverlappningen gjorde att ingen kunde utmana honom. Detaljstyrningen överlät Hitler åt sina underlydande. Han satte förvisso sin prägel på det mesta som skedde i regimens namn, men många viktiga beslut togs utan formella order. Det går till exempel inte att hitta någon direkt befallning från honom om gasning av judar. Att vidrigheterna skedde med hans goda minne finns det emellertid ingen anledning att betvivla.
Löftet om ”bröd och arbete” åt det tyska folket lyckades Hitler snabbt infria. Den genomgripande militära upprustning som påbörjades omedelbart efter maktövertagandet skapade en mängd nya arbeten. Likaså bidrog projekt såsom byggandet av motorvägar till att arbetslösheten minskade.
Hitler blev föremål för en enastående personkult iscensatt av Joseph Goebbels. Med radion och filmen fick propagandan större räckvidd än någonsin tidigare i historien. Och huvudpersonen själv levde sig villigt in i rollen som nationens frälsare. Med rollen följde dock vissa begränsningar: han fick aldrig visa sig svag. Han lät sig exempelvis inte fotograferas med glasögon. Han utövade aldrig någon sport, och nedlät sig heller aldrig till att ta körkort, trots att han var mycket förtjust i bilar. Körlektioner skulle ha inneburit en period av tafatthet. Och som Führer fick han aldrig misslyckas med något, ansåg han.

Kanslerposten medförde förändringar på det privata planet. Hitler flyttade till Berlin där han bosatte sig i en lägenhet i rikskansliet. Snart fick emellertid favoritarkitekten Albert Speer i uppdrag att bygga ett nytt rikskansli.
Mycket av diktatorns tid tillbringades på Berghof nära Berchtesgaden i Bayern. Han arbetade sällan mer än fyra dagar per vecka i Berlin och flög så ofta han kunde ned till residenset i det natursköna alplandskapet. Här kopplade han av och umgicks med sina närmaste.
Hitlers bekantskapskrets utgjordes av omkring sjuttio personer. En stor del var högt uppsatta nazister, som Goebbels, Göring och Hess, men det fanns även civilister som fotografen Heinrich Hoffman. Men någon nära vän hade Hitler inte. Som många andra ledare i historien var han ständigt omgiven av människor – men ändå mycket ensam.
Inte ens hans flickvänner kom honom in på livet. Varken systerdottern Geli Raubal, som tog livet av sig vid 23 års ålder, eller efterträdaren Eva Braun, som flyttade in på Berghof 1936, tycks ha haft en riktigt nära relation till Adolf.
Ett av Hitlers fritidsintressen var film, och han gillade inte bara tyska filmer utan även brittiska och amerikanska. King Kong och Greta Garbo-filmer tillhörde favoriterna. Charlie Chaplins alster tyckte han emellertid inte om, och det gällde även de som kom före Hitler-parodin Diktatorn (som han för övrigt med största sannolikhet aldrig såg).
Arkitektur var också något som upptog mycket av hans tid. Han skissade ständigt på monumentala byggnader som skulle uppföras i framtiden.

Fast det största intresset var naturligtvis utrikespolitiken. Tyskland skulle åter göras stort och mäktigt. Målsättningen fanns redan redovisad i självbiografin Mein Kampf: alla etniska tyskar skulle förenas och riket expandera i öster på Polens och Rysslands bekostnad för att skaffa det tyska folket Lebensraum. För att sätta dessa planer i verket var det nödvändigt att bryta mot restriktionerna i 1919 års Versaillesfred och bygga upp rikets militära styrka.
Hitler menade att Tyskland var orättvist behandlat. För att utöka landets militära handlingsfrihet såg han till att det utträdde ur Nationernas förbund och lämnade den pågående nedrustningskonferensen i Genève. Snart hade Tyskland skaffat sig både en flotta och ett flygvapen, infört allmän värnplikt och marscherat in med trupper i det demilitariserade Rhenlandet – allt i strid med Versaillesfördraget.
Häpnadsväckande nog gjorde det internationella samfundet inga seriösa försök att stoppa Hitler. Hans vågspel lyckades, och sedan han slutit pakter med det fascistiska Italien och det militaristiska Japan gick han vidare med sina planer.
Den 5 november 1937 höll han ett hemligt möte med den militära ledningen för att lösa problemet med större ”livsrum”. Detta skulle ske genom annektering av Österrike och Tjecko­slovakien. Sannolikt hade hans närmast patologiska oro för den egna hälsan betydelse för beslutet att trappa upp den aggressiva utrikespolitiken. Hitler ville ha ett krig innan han blev för gammal och sjuk. De som inte uttryckte sitt fulla stöd för planerna ersattes. Själv tog han hand om posten som över­befälhavare.

Den 12 mars 1938 tågade tyska trupper in i Österrike. Hitler valde att symboliskt korsa gränsen vid sin födelsestad Braunau innan han reste vidare till Linz. Kyrkklockorna ringde, överallt fanor, blommor och jublande folkmassor. Den forna nollan återvände hem som en hjälte. Han var stolt och gripen. Efter att ha proklamerat Österrikes anslutning till Tyskland rann tårar ned över hans kinder.
Nästa steg i hans dröm om ett Stortyskland var Sudetenland i Tjeckoslovakien där en stor del av befolkningen var tyskspråkig. Hitler insisterade på att gränsområdet skulle införlivas med Tyskland, men den tjeckoslovakiska statsledningen var självfallet inte intresserad av att få sitt land stympat. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain ryckte in som medlare. Vid förhandlingarna i München i september 1938 offrade Storbritanniens och Frankrikes representanter cyniskt Tjeckoslovakien för att rädda freden. Hitler fick Sudetenland. Men trots den diplomatiska segern var han inte nöjd. Han kände sig lurad på en ärorik militär triumf. ”Krig är den tyska ungdomens bästa fostran”, deklarerade han inför sina generaler.
Men utåt sett spelade Hitler rollen som fredsälskare och försäkrade att Sudentenland var hans sista krav. Först då den tyska armén marscherade in över gränsen och tog resten av Tjeckoslovakien i mars 1939 förstod Europa att mannen inte var att lita på.
Med de inrikes- och utrikespolitiska framgångarna nådde Hitlers popularitet nya höjder. På 50-årsdagen den 20 april 1939 kom gratulationer från alla håll, även från Sverige. Samfundet Manhem och Svensk-Tyska föreningen uppvaktade med en Karl XII-statyett.
Hitler ställde nu ultimatum till Polen och krävde att få den så kallade polska korridoren och staden Danzig. Den polska regeringen, som var medveten om att landet skulle få stöd av Storbritannien och Frankrike om tyskarna gick till angrepp, avvisade kraven.
I hopp om att avskräcka västmakterna från att utlösa sin garanti om militärt stöd till Polen och få ryggen fri inför det stundande anfallet tog nu Hitler ett sensationellt steg. Den 23 augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen en icke-angreppspakt. Omvärlden var förstummad. Hitler som ända sedan början av karriären mässat om bolsjevismen som huvudfienden stod nu på samma sida som Stalin. Pakten visade om inte annat att den tyske ledaren var beredd till ansenliga ideologiska eftergifter för att utvidga sin makt.

Hittills hade Hitler lyckats driva igenom sin vilja på det utrikespolitiska planet tack vare sin skicklighet i att utnyttja de europeiska demokratiernas svagheter. Allt hade gått hans väg. Självtilliten växte. Den före detta korpralen började känna sig oövervinnelig. Hans omåttliga maktbegär skulle emellertid visa sig ödesdigert för det egna folket och för världen.
Klockan 04.45 på morgonen den 1 september 1939 öppnade den tyska pansarkryssaren Schleswig-Holstein – som lämpligt nog befann sig på artighetsvisit i Danzig – eld mot den polska fästningen i den inre hamnen. Hitler hade slutligen fått sitt krig.

 

 

Myten om det judiska arvet

Var Adolf Hitlers farfar jude? Ryktet uppstod i München på 1920-talet och tog fastare skepnad efter nazisten Hans Franks »avslöjanden» strax innan han avrättades i Nürnberg 1946 för brott mot mänskligheten. Frank hävdade att han vid efterforskningar upptäckt att Hitlers farmor, den då 42-åriga Maria Anna Schicklgruber, blivit gravid med den 19-årige sonen i huset när hon arbetade som köksa hos en välbärgad judisk familj vid namn Frankenberg i Graz. Ynglingens rike far lär sedan ha betalat underhåll tills Hitlers far fyllde fjorton år. Detta är dock inte sant. Någon familj med namnet Frankenberg existerade inte i Graz vid den tidpunkten. Det fanns för övrigt inga judar alls i den delen av Österrike. De tilläts inte bosätta sig där förrän på 1860-talet, och Hitlers far Alois föddes 1837. Vem som var den blivande diktatorns farfar är emellertid inte säkerställt. Det fi nns två kandidater. Själv var Adolf övertygad om att det var Johann Georg Hiedler, mjölnar gesällen som fem år efter Alois födelse gifte sig med Maria Anna Schicklgruber. Så står det också i kyrkböckerna. Men det finns omständigheter som talar för att det istället var Johann Georgs yngre bror, bonden Johann Nepomuk Hiedler (Hüttler). En stark indikation är att denne tog hand om Alois efter Maria Annas död 1847. Alois lämnade hemmet vid tretton års ålder, arbetade som skomakarlärling i Wien, men sadlade om efter fem år och utbildade sig till statstjänsteman. 1875 befordrades han till chef för tullen i Braunau vid gränsen mot Tyskland. Året efter ändrade Alois sitt efternamn från Schicklgruber till Hitler, detta sedan tre vittnen med kryss intygat (de var analfabeter) att Johann Georg erkänt faderskapet före sin död. »Att byta namn var det bästa min far någonsin gjorde för mig», berättade Adolf Hitler långt senare för ungdomsvännen Au gust Kubizek. Ett konstaterande med visst fog. »Heil Schicklgruber!» har onekligen inte samma klang som »Heil Hitler!».

 

Länkar:

Mer fakta om Adolf Hitler ----> Fakta

Hitlers hälsa ----> Hälsa